top of page

En stund av reflektion

Uppdaterat: 18 aug. 2022

Nya skulpturer till Konstsällskapet Våga Se



Ellen skapar sin egna värld med sina skulpturer. Efter utbildning och uppväxten i ett konstnärshem har hon hela livet skapat gestalter i lera. Hon vill skapa känslan av fundersamhet och reflektion och skapar verk med inspiration från det själsliga språket och folk hon berörs av.


Ellen (f. 1977, Älmhult) är verksam och bor i Göteborg. Hon växte upp på en hantverkargård i Småland och omgiven av djur och konsthantverkare som föräldrar kunde hennes kreativitet flöda som barn och skulpturen har följt med henne sedan dess.


Eftersom att båda mina föräldrar arbetade mycket, pappa är möbelsnickare och mamma är keramiker, blev det som ett sätt att umgås. Jag satt jämt i mammas verkstad och skapade olika gestalter. Min syster ville alltid dreja men för mig var det skulpturer som gällde. Vid sju års ålder flyttade jag med min mamma och syster till Träslövsläge på Västkusten, Halland.


I Gymnasiet gick jag på estetiskt program på Sturegymnasiet i Halmstad som var nytt och min lärare var Stefan MÅS Persson som var helt fantastisk. Sen har jag lidit av ganska djupa depressioner som tagit mycket av min tid men jag har alltid hittat tillbaka till konsten har äntligen balans i livet och kan räkna med mig själv. Jag känner att det jag saknar i mitt konstnärsskap är en utbildning på en konsthögskola men i backspegeln har dem studier jag gjort varit väldigt bra för just mig. Jag har alltid gillat att jobba och har fått den möjligheten i mina studier.


Med ateljé i Sockerbruket i Göteborg som hon haft sedan 2000 växer små marmorliknande figurer i porslinslera fram och verken hon skapat till Våga Se kan klassas som ett signum för hennes konstnärskap. Hon har ett särskiljande stilspråk och verken till Våga Se passar in i hennes bildvärld hon skapat men dem är ändå urskiljande från det hon tidigare gjort, framförallt sett till storlek och proportion.


Jag ser mig själv som en iakttagare och betraktare, jag känner in människor jag möter och berörs av. För mig blir det som att jag gestaltar själslivet, om man kan säga så, det är sinnesstämningar. Jag tänker att verken jag skapat är fångade mitt i en stud av reflektion, dem är avslappnade och sitter i sina tankar och begrundar livet. Jag tycker verkligen om den här möjligheten att göra så många för det blir som en relation sinsemellan skulpturerna. Alla är unika och handgjorda från grunden, en del tyckte att jag skulle gjutit dem och bara lagt till detaljerna själv men det är viktigt för mig att det är original och unikt. Jag behöver få den där känslan av verket som man bara får när man bygger upp det för hand.

Jag ville göra verken till Våga Se så ljusa som möjligt. Jag skröjbränner dem först i 900 grader. Sedan lägger jag till svärta i ansikte och sprickor och bränner dem igen i 1200 grader.

Sprickorna är medvetna, dem är gjorda i skulpturen och målas sedan i med svärta för att framhäva dem, varje fora är medveten.

Till Våga Se har hon gjort skulpturer vilket är hennes främsta sätt att uttrycka sitt konstnärskap men hon målar även med olja och kombinationen av dem är vad som får hennes konstnärsskap och kreativitet att flöda. Hon släpper inte verken förens hon får en levande känsla av dem och ögonen vill hon ha fulla av liv.


Jag känner att jag utvecklas mycket varje gång jag har haft en period av målande och när jag sen kommer tillbaka till skulpturen så har jag kommit ett steg längre och vice versa. Men när jag målar är det mycket friare och jag kan ge mig hän på ett annat sätt än med skulptur. Med skulptur måste man ju tänka på att det ska hålla konstruktionsmässigt. Men jag brukar egentligen inte planera så mycket när det kommer till mina skulpturer. Jag tecknar och skriver väldigt mycket av mina tankar och ideér och sen i ateljén så händer det bara. Det är först i slutskeende stadie som jag måste tänka på hur det ska presenteras mer rumsligt.