Nya torrnålsgravyrer till Konstsällskapet Våga Se
Mikael Kihlman är främst känd för sina svartvita koppargrafiska verk i tekniken torrnål, ofta med motiv influerade av hans många resor i framför allt Östeuropa. För sin grafik har han tilldelats ett flertal nationella och internationella priser och utmärkelser.
Mikael är född 1953 och har varit yrkesverksam konstnär sedan slutet av 70-talet. Den svartvita grafiken fastnade han för tidigt men har även gjort mycket litografier, målat och tecknat.
Att arbeta med bilder såhär som jag gör är ett sätt att leva. Jag har levt med bilder och jag tänker alltid bildmässigt. Ofta märker jag, att när jag är ute och går eller gör någonting, att jag hela tiden letar efter bilder. Är det någon plats jag fastnar för eller något ljus jag tycker är intressant så ligger det kvar hos mig. Det kan sen ta flera år innan det sen dyker upp i någon bild jag skapar.
Resorna till Östeuropa har varit en stor inspirationskälla för Mikael och många motiv kommer från Krakow, en stad han besökt många gånger. Men i sina nya verk till Konstsällskapet Våga Se har han för första gången valt att rikta blicken mot sin hemstad, Stockholm.
Jag har rest mycket runt om i världen, mycket till Krakow till exempel, och gjort bilder från platser där jag varit som en tillfällig besökare. Sett saker som de som bor där kanske inte har sett. Att skapa bilder av min hemstad har känts för nära. Jag har alltid undvikit det temat, tänkt att Stockholm är så gjort, att det funnits så många som redan arbetat med den typen av bilder och även gjort det så bra.
När Våga Se ringde och frågade om jag ville göra torrnålar hade det börjat snöa här i stan och det blev ett väldigt vackert ljus och sen det kom bara mer och mer snö. De spännande kontrasterna mellan soldagarna och de riktigt grå dagarna fick mig att tänka att det faktiskt kunde bli väldigt bra torrnålsbilder.
Jag tänkte att nu är det dags, dags att göra på Stockholm! Jag gick runt i kvarteret, gick upp och ner längst Hornsgatan. Tog tunnelbanan ut till Telefonplan när jag hämtade barnbarn. Så började jag göra Stockholmsbilder och det kändes absolut rätt. Av någon anledning, förut hade jag ju kämpat med det, men nu var bilderna bara där och skulle göras.
Jag kände att jag ju håller på att bli gammal och det är tungt att arbeta med torrnål, att rista plåtar och trycka. Jag tänkte väl att jag egentligen redan har gjort mina sista plåtar. Men när jag fick förfrågan öppnade sig som en ström av bilder som pockade på att komma fram och nu har jag gjort runt 20 nya plåtar och fler kommer det bli. Dom fyra första som jag gjorde blev just bilderna till Konstsällskapet Våga Se. Och det är direkta Stockholmsbilder.
För Mikael är det som att tekniken väljer konstnären. På 70-talet läste han 40 poäng konsthistoria på universitetet, mest för att få en historisk grund. Då fastnade han väldigt mycket för just grafiken. Men det var inte förrän mitten av 80-talet som han verkligen började arbeta med just torrnål.
När jag för första gången satt med en nål och kopparplåt och började rista blev det verkligen som en déjà vu-upplevelse. Jag kände att det här kan jag ju redan! Det kändes helt rätt! Sen höll jag på i 10 år att bara rista plåtar, jag kom helt av mig med måleriet. Jag arbetade mycket i en verkstad ute i Solna och var lite som en lärling åt konstnären Lennart Olausson. Jag tryckte och tryckte, eget och Lennarts, flera tusen tryck.
Med tiden har Mikael utvecklat ett eget sätt att få ut den ristade bilden som han vill ur plåtarna. För torrnålen handlar ju dels om att rista bilden, spegelvänt, i plåten. Men sen ska den även tryckas och då är själva sättet att göra det på väldigt personligt.
Jag lämnar tillräckligt mycket färg, jag torkar av på vissa ställen, pappret ska vara ganska fuktat. Det är massa saker som ska stämma för att det ska bli exakt så som att jag vill att det ska vara. För att få till den där svärtan ska det också vara väldigt högt tryck i pressen. Det har gjort att jag många gånger tryckt sönder pappret, och en gång även själva pressen.
Det jag gillar med torrnålen är också känslan av att det har gjorts förut. Att det tillhör en tradition av grafiker, bildmakare, från ända tillbaka till 1400-talet. När jag sitter och ristar min plåt, på samma sätt som man gjorde för flera hundra år sedan, känns det som att det sitter tusentals grafiker bredvid mig och ristar samtidigt. Det finns en väldig styrka i det och jag har verkligen lärt mig att älska det här mediet och jag kan aldrig få fram något liknande med något annat medium än just torrnål.
Till Konstsällskapet Våga Ses medlemmar har han skapat fyra svartvita torrnålar med titlarna: Möte vid trappa, Gammal dam på Hornsgatan, Ute med hundar och Metro.
Jag är väldigt glad och tacksam att göra årets grafik till Konstsällskapet Våga Se. Det är en konstklubb som har många år på nacken och har blivit en institution i Sveriges konstliv. Som dessutom främjar grafiken, som ju är något jag älskar. Att man skiljer ut handgjord grafik där man har gjort blad för blad själv mot mycket annat som trycks ut fort i olika sorters skrivare. Att man i Våga Se drar en skiljelinje där och står upp för grafiken, tycker ju jag naturligtvis om, eftersom jag verkligen sliter med tryckningen och med att rista plåtarna.
Torrnålarna av Mikael Kihlman är en del av Konstsällskapet Våga Ses konstkollektion som innehåller över 150 olika grafiska blad av över 50 konstnärer. Allt originalgrafik, numrerat och signerat av konstnären. Som medlem får du välja ett valfritt verk ur kollektionen.